När man uppskattar andra föräldrar

Igår uppskattade vi Sara och Patric, som med en varm famn tog sig an våra barn så att vi kunde gå på konsert på Ales Stenar. Hos dem fick våra barn ägna sig åt sina respektive passioner, studsa studsmatta och bada i bassäng samt den gemensamma passionen för lösgodis. Allt i gott sällskap. 

Idag uppskattade jag Mattias som den andre föräldern, när han åkte iväg på fotbollscup med Harald. På 9 timmar spelades 11 matcher. Såväl Mattias som Harald var helt slut när de kom hem. 

Idag uppskattade jag också Hjalmars fotbollstränare som annan förälder. Han är föräldern vars barn med all säkerhet föddes tuffare och mera motoriskt kompetenta än de allra flesta, men som också har större tilltro till deras förmågor än de flesta vågar ha. Jag gillar vad det gör för mina smått ängsliga barn och deras smått ängsliga mamma när vi umgås med dem. ​I deras sällskap blir vi mera vågade och mera kompetenta. Ett par timmar uppehöll vi oss vid Musikkullarna, och barnen var så där barnsliga som bara barn kan vara, och förlorade sig så där i leken som bara barn kan göra, och smutsade ner sig något alldeles förskräckligt när de lekte i resterna av en eldstad, rullade i gräs, grävde i en gammal håla, samlade skräp som kastades i soptunna, men framför allt åkte med diverse fordon över gallren till högtalarna som är nergrävda i kullarna. I hemlighet var jag glad att Hjalmar inte vågade sig på att göra det stående på sparkcykel, så som hans kompis och dennes (nästan) treåriga lillasyster gjorde. 

Annonser

Tankar om yrkesval

Ibland tänker jag på den där nedlåtande kommentaren som förr uttalades som en sanning om psykologer, den om att ”psykologer blir de som själva behöver psykhjälp”. Nu för tiden är det ju snarare en statussymbol att värna om sin mentala hälsa, och erkänt att alla kan behöva lite hjälp på traven då och då. 

Jag undrar vad man säger om en sådan som planerar att bli familjeterapeut…

Med kära möten som tradition

En gång om året träffar vi familjen Friestedt i deras sommarstuga i Kärradal. I år blev det tidigare än vanligt. Vår återkommande ambition att hålla kräftskiva gick om intet efter att det visade sig att sötvattenskräftor fortfarande inte säljs innan augusti i Varberg. Annat är det minsann på Maxi i Malmö… Vi fick. kompromissa med havskräftor till kvällsmat istället. Jag tror att det hade varit megagott vilken dag som helst, men vår dag på stranden bidrog onekligen med lite krydda till kvällsmaten. Barnen lekte så som bara barn kan. De gick helt upp i att gräva diken och fiska krabbor. De tittade knappt ens upp när papporna gått och hämtar pizzor, och de kallades upp för att äta lunch. 

Vi hade räknat med dåligt väder under söndagen, men prognosen var överdriven. Vi packade in oss i bilarna och tog oss till ett alldeles fantastiskt besöksmål, Borrås Skreva, en trollskog som vi alla förälskade oss i, Hjalmar så till den grad att han vill flytta dit när han blir stor. 

Och sen bar det av mot Varberg, för lunch på Getterön, och mitt allra första besök på Varbergs Fästning. Det känns som att de där studiebesöken som alla andra sydsvenska barn hann med i grundskolan, de börjar jag nu äntligen känna att jag har en chans att komma ikapp med! Besöket var en succé, även om Niclas och Aga varit där minst 15 gånger. En glass i hamnen fick avsluta vår dag, det var vi värda! På vägen hem konstaterade vi att vi haft en sanslös tur med vädret. Det hällregnade på vägen upp, och hällregnade på vägen hem, men där emellan var det som en stor mjuk kram, i goda vänners lag. 

Den där hunden…

Sedan vi kom hem från Köpenhamn i söndags har Bibbis ”mindre charmiga” sidor varit starkare än vanligt. Hon behöver inte ens retning för att yla, hon bara gör det, lidelsefullt, länge, och ohejdbart. Otroligt enerverande. När hon inte ylar gräver hon i mattorna. Idag testade jag en desperat lösning mot ylandet. Min älskade bebisfilt, den som jag virade båda barnen i råkade ligga framme. Jag la den över vuvudet på henne, som om hon vore en papegoja. Det funkade.