Så var båten upptagen och installerad i sin vagga i Limhamn. Det är våldsamt spännande att se den underifrån. Och att klättra upp för en stege och stå där upp, på torra land.
Jag har mest fyllt rollen som kuttersmycke och ivrig påhejare under dagen, och njutit rätt mycket av det. Det är mysigt att hänga i hamnen. Jag har känt mig särskilt nyttig som påhejare och fotograf åt Jenny, som idag sjösatte sin allra första båt. Mattias har fått dela sina gracer mellan att putsa på vår egen båt, och hjälpa Jenny med hennes. Harald har varit till stor hjälp vid båda projekten.
Jenny fick sig ett riktigt äventyr. Givetvis inträffade några av den vanliga missödena, en windex som inte hittades och fick ersättas till en dyr peng, en tappad skruv, och en vajer som hamnade på fel sida vid påmastningen. Ingenting som inte kunde lösas.
Däremot bekymren med utombordaren var lite oväntade beaktat att den köptes som ”nyservad”. Första gången den krånglade stod en radda gubbar och glodde på från kajen, och fnissade åt att kostnaden för att serva en sådan motor överskred värdet av själv motorn. En av dem hoppade sedan i båten och mixtrade lite med den där motorn tills den kom igång, och Jenny åkte iväg mot sin båtplats med sin kurskamrat från båtägarkursen. Jag promenerade bort för att möta upp dem på bryggan och hjälpa dem lägga till. Men de dök inte upp.
Den där motorn hade bara fungerat en mycket kort stund innan den la av igen, mitt i den stora hamnen. En större båt körde förbi och bogserade dem en bit, innan de droppades av och fick glida in mot sin båtplats. Den sista biten fick de dra sig in.
Harald och jag tog en paus. Han körde min kollega Carina och mig bort till Limhamns Fisk- och skaldjursgrossist där vi storhandlade. Ikväll blev det Sole Meunière till kvällsmat. Delikat!
Jo, jag letade efter någonting specifikt, men kom hem med en massa bra saker, och känner mig nu utomordentligt nöjd. Blommor och godsaker kan nu ges bort med stil när vi går bort. Utöver nedan tog jag även beställning på 6 champagneglas, och en ishink från Kosta i perfekt skick, inklusive tång. Ibland räcker 400 kronor till väldigt mycket glädje!
Årets Valborgsfirande blev mera minnesvärt än andra. Dels förstås för för att de flesta av oss inte såg någon brasa, det var för blåsigt för att verka lockande. Barnen tog sig ändå en cykeltur ner till Sibbarp från familjen Johansson.
Medan barnen var iväg satt vi vuxna i växthuset och åt och drack gott. Lagom till att barnen kom hem upptäckte vi dock att vi inte kunde ta oss ut ur det där växthuset. Handtaget hade gått i baklås. Ohjälpligt så.
Efter en stunds lirkande, pillande och milt våld fick vi ringa efter tonåringarna som fick göra samma sak utifrån, utan framgång. Till slut fick de börja pilla loss silikonet som höll en sidoruta på plats, så att vi kunde putta bort den. Tanken var att rutan skulle tas emot på utsidan, men den delen av planen raserade, bokstavligen. Nåväl, delar av oss alla kunde ta oss ut och hämta verktyg för att fortsätta jobba på dörren. Själv satt jag still, jag tänkte att det var nog med kockar i soppan.
Oavsett det lilla kaoset, så hade vi det väldigt fint i det där växthuset.
Första maj var också fint. Harald smet ut på stan för att titta på demonstrationer, men hamnade utanför fotbollsstadion där MFF mötte Djurgården. Därefter säger han sig ha ägnat tid åt att reta djurgårdare, och riva bort kommunistklistermärken från olika ställen i stan. En mycket lyckad containerdykning gav utdelning i form av en enorm MFF-flagga som bars hem med stor stolthet.
Resten av oss var kvar i Västra Hamnen, på balkongen och båten. På båten fick vi sällskap, när Fredrik och Emma råkade gå förbi. Vi åt lakritspipor, drack kaffe, och en liten liten GT.
Det är synd om Focus. Igår sederades han för att få sina tänder putsade. En tand fick dessutom ryckas ut.
Veterinären och jag hade det dock trevligt medan han låg där och dåsade med käken uppspänd. Hon jobbade på, och vi utbytte nyheter och tankar om såväl stort som smått. Hon berättade att hon hör talas om mig från ungdomar i sin bekantskapskrets, som jag hjälpt på jobbet, och att de pratar väl om mig. Det gjorde mig mycket glad.
Tandutdragningen fick jag inte betala för, eftersom att jag bjudit på underhållning. Gissa vilken veterinär jag aldrig kommer att överge.
Idag var det ännu mera synd om Focus, när jag ryckte honom. Två gånger dessutom. Jag klippte i alla fall inte klorna på honom idag. Det gjorde jag förra helgen. Då kom det blod. Så även när jag klippte Märtas klor. Båda hundarna gick då omkring och fläckade ner golvet, medan de bligade illa på mig.
Men segling piggar ju upp oss alla, och det har vi också gjort idag! Fantastisk segling dessutom! Seglen var uppe hela vägen både till och från Lomma, där vi först åt lunch på restaurang, och sedan fick besök på båten av min kollega Ellen.
Väl i hemmahamn fick vi besök igen. Det är så man vet att sommaren är i antågande, när folk börjar droppa förbi båten lite oannonserat. Per hade med sig öl, Ullis hade med sig glatt humör, och solen sken.
Jag får erkänna att det som förra helgen erbjöds som avslappning först framstod som stressande. Tanken på att packa lakan, planera och köpa mat osv inför att låna ett hus över helgen lockade inte. Tanken på vad som inte blir gjort hemma när man är borta stressade ännu mera. Men väl på plats i Joanna och Craigs vackra, lättskötta, bekväma och mysiga hus kändes det värt det. Finns det brasa på plats känns det nästan alltid värt det för mig.
Första kvällen plockade vi fram ett spel som låg på en hylla. Samma spel som vi fick av Joanna för flera år sedan, och som legat ospelat här hemma. Ibland är det rätt sammanhang som behövs helt enkelt.
Hundarna fick var sitt ben, och som vanligt behövde Focus trugas rejält för att ta det där jäkla benet. Om han ändå bara kunde tugga flera ben kanske vi skulle slippa de där tandrengöringarna en gång om året! Denna gång blev han så nöjd med sitt ben att han till och med försvarade det när Märta försökte sno det, svansen var på helspänn. Han gör framsteg.
Lördagens promenad runt Gyllebosjön var sådär vårig som man kan önska sig. Vacker, klorofyllig, lite lerig, och så där märklig i temperaturen att man först fryser, sen svettas, och sedan småfryser igen. Ramslök fick vi med oss, till kvällens måltid. Givetvis badade Märta.
Lunch på uteservering i Simrishamn följdes av fika (med vin…) hos min kollega Örjan som i veckorna bor i Västra Hamnen, men annars håller till på Österlen, 10 minuter från huset vi lånade.
Vi tog en omväg hem för att titta på AutoMATEN, en obemannad närbutik i närheten, belägen typ mitt på en åker (officiellt belägen i en mycket liten by). Kul grej tyckte jag!
Och nu är det helg igen. Denna gång har hushållsarbetet gjorts i sakta mak, utöver att Mattias ägnat en halv lördag åt att fixa i den gemensamma trädgården tillsammans med några grannar, medan hundarna och jag fascinerat tittat på från balkongen.
Middag behövde vi inte bry oss om att ordna igår, det gjorde min kollega Carina och hennes man åt oss alla, och idag har Harald spelar sin första 18-hålsrunda på golfbanan, medan Mattias hjälpt en god vän att masta på och sjösätta båt. Hjalmar och jag har slöat hemma, trimmat hundar och tittat på fotboll, innan jag kallades ner i hamnen för bryggöl på Anna, enligt tradition.
För övrigt njuter jag ohämmat av de 5(!) kvistar liljor som jag köpte på torget härom dagen, fantastisk förkroppsligande av vårighet!
Märta är väldigt duktig på att dofta när jag är i närheten. Mattias har nu berättat om två tillfällen när hon på ett par hundra meters håll från bostaden identifierat att jag kommit hem, och då börjat slita och dra i kopplet för att komma hem. Mycket gulligt.
En annan sak som jag försökt uppmuntra är att när hon tar en av mina skor, så ska hon hämta parskon. Tror att hon börjar förstå nu. Ikväll var hon så stolt över att parat ihop ett par av mina skor, att hon morr-gnydde när hon tog emot beröm för sitt åstadkommande.
Sen gnuggade hon ändan i golvet. Mindre gulligt. Så även processen som följde…i badkaret, då jag klämde hennes analsäckar. Välbehövligt.
Mattias lämnade nyss båten för att gå hem. Vi möttes i farten, när jag kom ner för att sova här. Då upptäckte jag att jag glömt min snus, men eftersom att hundarna skulle ut tänkte jag att det kunde kombineras med en snusleverans.
Hundarna hade redan varit ute, men hemma var alla överens om att jag inte skulle behöva gå hem och hämta själv, så Hjalmar fick gå en extra rund ner till mig. Som bonus fick jag pussa honom godnatt.
Vi har en dag kvar av påskledighet, och det känns otroligt lyxigt. Vi har varit verkligt lediga, utan några krav och måsten. Inga tider att passa. Inga glada miner att behöva presentera (det brukar förvisso inte vara svårt, men ändå). De måsten som vi alltid har har inte känts lika kravfyllda, för vi har inte varit tidsbegränsade så som vi brukar vara. Lördagens sex tvättmaskiner har spridits ut över flera dagar, för vi har inte behövt bli klara med dem för att kunna slappa dagen därpå.
Vi åt förvisso middag med Ullis idag, men inte för att vi bokat in det i förväg, utan för att det råkade passa i stunden.
Och så har vi seglat. Inte alls på det sätt som vi fantiserade om innan påsklovet började, utan en segling som inte ställde några krav på planering, som vi hade kunnat avstå om det inte passat humöret. Det var ljuvligt. Och lite kallt, men det hör till. Där finns njutning i att sätta på den där dieselvärmaren när man är tillbaka i hemmahamnen, och sätta iskalla tår mot värmeutblåsen, och gnugga händerna mot en varm kaffekopp.
När jag köpte den undrade jag lite vad jag skulle ha den till, den där pyttelilla kristallskålen i mitten. Mattias undrade ännu mera. Nu vet vi, någonstans ska ju saltet till Långfredags-tequilan vara!
Sakta, sakta kommer den, våren i år. Eller så är det bara för att påsken är tidig, som det känns som att vi borde ha kommit längre, som att det borde vara åtminstone lite varmare. Men det börjar arta sig. Morgonens hundpromenad skedde i fullt dagsljus, och kvällspromenaden för en knapp vecka sedan var magiskt hoppfull.
Gårdagen också. Då förstärktes våren av att fyra vuxna smet iväg och lämnade ansvar därhän, med avsikt att köpa båt. Som kalvar på grönbete. Det blev inget båtköp för Jenny. Båten såldes när vi var på väg till visningen, så vi blev tvungna att hitta på någonting annat, när vi ändå var hemifrån. Den planerade brunchen på Långa Bryggan i Bjärred var tre timmar bort. Världen låg för våra fötter. Vi hamnade på Classicum Växthus och Reform Furniture. På det sistnämnda hittade jag en oväntad skatt, ett stilbrott mot övriga varor i butiken, som stod och gömde sig i ett hörn och bara väntade på mig. Den är stor och svulstig och alldeles onödig, men oj vad den får mitt hjärta att slå:
Långa Bryggan gör nästan tvärt om, får pulsen att sakta ner, medan man går, och går rätt ut i havet.
Maten var möjligen inte värd att gå över ån för, men sällskapet och miljön gladde mig desto mera. Flera söndagsutflykter med Jenny och Fredrik tack!
Det där ansvaret vi lämnat hemma fick Hjalmar axla. Mitt under vår måltid meddelar han att han kommit hem från sin fotbollsmatch, efter storförlust, till att Focus smitit ut från köket och diarréat i hela vardagsrummet. Givetvis tyckte jag mycket synd om honom, men en liten liten del av mig kunde inte hålla mig från att ändå fnissa över att jag råkade sitta och bruncha, med en mimosa i handen medan det hände.
I slutet av mars är det tydligen dags för ranunkler, vallmo, och ännu mera franska tulpaner! Jag känner mig förälskat lycklig över mitt blomsterköp idag!
Ofta finner jag anledning att kommentera negativt på repliker jag hör från barnrummen, men ikväll vill jag rusa in och berätta hur stolt jag är. Men jag håller mig från att störa.
”Så där gör man inte i vår värld. Man delar med sig av sina resources!”
När jag var ung önskade jag att alltid kunna ha snittblommor hemma. Nu har jag det, för det mesta. Ibland är de bara vackra, ibland är de en del av en återkommande ritual, som skapar förutsägbarhet och trygghet när de dyker upp säsongsenligt. Tulpaner i januari och februari, mimosa och anemoner i mars. Pionerna kommer i maj.
En del blommor är viktiga i sin oförutsägbarhet, som när man får oväntat blomsterbud från en väninna, som tack för visad vänskap, och tröst i svår stund. Det fick jag härom dagen:
Nyss läste jag hos Återhämtningsforskaren att man kan förbättra sitt mående genom att reflektera över bra saker som hänt under dagen. Jag tänker att det ju är det jag gör här. Inte varje dag förstås, men när jag skriver är det ofta för att kunna minnas fina saker som hänt.
Denna senaste jobbvecka har varit mycket krävande, men de bilder som tagits har varit under stunder då jag stannat upp mitt i stressen, och verkligen njutit under en liten stund. Den första kaffekoppsbilden tog jag när jag plockat fram muggen som för bara en vecka sedan stod i Marias köksskåp, men som fick följa med mig hem, för att den passade mig så bra. Jag tycker särskilt mycket om muggen just pga detta.
Min andra muggbild tog jag efter att vid flera tillfällen har njutit ofantligt mycket av att just bära en mugg med rykande kaffe över en skolgård. Min mugg, på min skolgård, där jag hör hemma, där jag lever stor del av min vardag, där jag både investerar mängder med energi, men också får så mycket tillbaka.
När jag igår cyklade hem efter 10 timmar på jobbet hann jag precis fånga solnedgången på bild, en riktigt vårigt klar solnedgång framåt 6-tiden. Jag gjorde en avstickare ut på hundfältet och lyckades knäppa en bild sekunderna innan solen försvann bakom horisonten, och det fyllde mig med lycka.
I morse var jag lika hänförd över den stilla morgonen. Vattnet var näst intill spegelblankt, frost täckte bryggor och gräsmattor. Öresundsbron var inbäddad i dimma, allt annat var klart, och jag kände den där pirrande känslan som ofta infinner sig när vi lämnar hamnen med båten, en sådan där dag då vi seglar ut bara för att det är så vackert väder.
Och så ikväll lyste det in i vardagsrummet, sådär som det gör när solnedgångarna börjar pocka på uppmärksamhet under våren, och jag rusade till burspråket och fotade nöjt den rosa himlen medan jag konstaterade att vi nått datumgränsen då det är värt det att börja putsa rutorna.
Det blev inga bilder på den överdrivna mängd kalvschnitzlar med klyftpotatis som serverades ikväll. Inte heller på kola och choklad tartletterna med chokladganache, flingsalt och hallon som skulle kunna ha varit hälften så stora och ändå mättat. Mattias konstaterade nyss att han är kräkmätt, själv har jag stoppat halva min tartelette i kylen till imorgon. Men Hjalmar är lagom mätt och glad.
I ett regn av mini-Twix vaknade Hjalmar i morse till sin första dag som tonåring. Han hade inte önskat sig någonting, då han anser sig redan ha så mycket att vara tacksam för. Men han behövde verkligen de där nya fotbollsskorna som han fick av sina farföräldrar, och jag tror att han blev glad för den lyxiga handduksponchon och sitt fotoalbum. De fina pennorna jag köpt åt honom, för att jag tyckte mig minnas att han önskat sig specifikt sådana visade sig ha varit Haralds önskan. Nåväl.
När jag lämnade hemmet i morse, strax innan Hjalmar gjorde det, upptäckte jag två av hans fina kompisar stående tryckta mot en vägg utanför vår entré. De ville överraska Hjalmar med skönsång på väg till skolan. Jag kunde inte hålla mig från att klappa den ena och krama den andra. Underbara ungar!
Själv började jag fira min förlossningsdag redan igår, vilket kändes rimligt med tanke på att den där förlossningen trots allt började ett par dygn innan den avslutades. Jag köpte en bunt mimosa åt mig själv.
Jag hade en jobbig vecka förra veckan. Det jobbiga började egentligen precis innan förra veckan, då jag meddelades att en våra elever dött under lovet, vilket givetvis påverkar allt och alla på skolan. Jobbigt är kanske fel ord att använda om just det. Fruktansvärt, outsägligt sorgligt, och obegripligt är väl rättare. Det jobbiga för mig bestod dock i att jag blev sängliggande mitt i detta, och hamnade ännu mera back än vad jag redan var innan lovet, plus att det givetvis växte till sig en rejäl extrahög med arbete knutet till dödsfallet.
Idag fick jag reda på att mina kollegor besparat mig information om när en annan elev kallade sin klasskamrat för n-ordet medan jag var hemma. Kärlek på det.
Hur som helst, jag hade sett fram emot förra helgen länge, och bestämde mig för att det nog visst var lämpligt för mig att åka upp till Stockholm och låta mig skämmas bort av Maria, efter att ha legat hemma i flera dagar. Så jag annonserade mitt tillstånd på förhand, och fick en förtrollad helg helt utan ansvar, fylld av kärlek, skratt, goda samtal och goda måltider. Rejäla sovmorgnar fick jag också. Och en teaterpjäs på Dramaten mitt på lördagen.
Vi tog en enkel lunch på Schmaltz innan vi svängde förbi NK bara för att låta oss fotas framför skyltfönstret där vår kompis Lisas design visas upp!
Sen tog vi en eftermiddagslur innan vi tvingade oss ut för något litet att äta på Gondolen, bara för att vi var så nyfikna på hur renoveringen blivit där. Det var fint, men på något sätt kändes stämningen lite obalanserad, och de pyttesmå maträtterna vi åt kändes…inget särskilt. Vi var i säng vid tio, eller tja, nästan i alla fall. Samtalen tar aldrig riktigt slut med Maria.
Vi hade planer att gå på museum, men vi orkade inte. Vi sölade hemma tills det var dags för lunch, då vi sakta drog oss ner mot restaurang Fiore. Marias Hjalle anslöt, en kaffe blev till två. En créme brûlée dök på något sätt upp på bordet. Plötsligt var det dags för mig att börja åka hem.
Jag tror faktiskt inte att jag kunde ha fått en lämpligare konvalescens. Särskilt inte när jag fick gulliga sms hemifrån hela helgen, och det finaste av välkomnande hem, redan på flygplatsen i Malmö, där Mattias och hundarna stod och väntade på mig.
Nu planerar jag för en vecka helt utan roligheter, fast jag inser att det skiter sig redan imorgon, då Hjalle träder in i tonåren.
Jag tycker om de där korta, vänliga konversationerna man har med främlingar i skidbacken. Det är underförstått att konversationen är tidsbegränsad, och relationen likaså.
Jag minns det danska paret från Svendborg, som blev förvånat glada att råka på en svensk. Jag som tyckte mig höra svenska både till höger och vänster hela veckan lång. Det danska paret berättade att de hade segelbåt, och jag berättade att vi seglar förbi Svendborg och tyckt att det var vackert. De frågade ut mig om svenska och norska skidorter, och jag kände mig stolt att ha svar. Sen klev vi av liften och önskade varandra en fin dag i backen.
Jag minns också med viss förfäran mannen på lunchrestaurangen, som när han hörde att Hjalmar och jag pratade svenska fullkomligt överföll mig med berättelser om sig själv, och knappt tog sig tid att andas mellan alla de olika blottande berättelserna om sitt liv. Två stora öl och en sprit av något slag lyckades han sänka under de knappa 20 minuterna vi satt tillsammans. Tydligen fick Mattias höra en del av samma berättelser i liften dagen därpå.
Jag skrattade åt när Mattias kom upp på rummet efter att ha pratat med en annan hotellgäst från Holland. När jag kände igen lite av det de pratat om sa jag att ”han som egentligen är australiensare?”, ”ja jag tyckte att han pratade lite konstig engelska”.
Det var också roligt att råka på flera andra hotellgäster från förra året. En svensk familj pratade vi glatt med, den danska pappan med tonårssonen nickade vi avmätt till, och tyskarna som hade middagsbordet bredvid vårt förra året fick vi en glimt av där de i år satt inrymda i en avskild matsal.
Värdshusvärdinnan var också ett kärt återseende. Jag är full av beundran för henne. Teresa har koll på vart enda detalj, och insisterar på perfektion. Fast i år släppte hon loss lite grand, när vi betalt vår räkning, och hon bjudit på en avskedssnaps. Jag var inte med när hon erbjöd vara barn en päronsnaps. Hjalmar valde godis istället. Harald fick en liten sprit, som han raskt svepte i sig i en enda klunk, till allas förtjusning. Mattias och jag satt kvar en stund, medan Teresa och grannfrun förhörde oss om Sverige, innan det kom på tal att vi bott i grannhuset första gången vi var i Obergurgl. Damerna utbytte blickar och frågade oss vad vi tyckt om det. Jag förstod att det fanns möjlighet att vara ärlig, och när vi berättade att barnen varit rädda för grannfrun skrattade de rått. När jag spädde på med att barnen kallat henne för ”häxan” blev det ännu muntrare. Grannfrun berättade att vi pratade om hennes svärmor, och att barnens benämning låg mycket nära sanningen. Plötsligt var alla spärrar släppta, och vi var personliga med varandra. Jag berättade att Hjalmar varit beredd att ta på sig skulden för det vin jag spillt i sängen, och Teresa berättade om hur svårt hon har att hänga med när väninnorna går ut och dricker vin, då hon har långt sämre alkoholtolerans än de.
Det var ett fint avslut, som övertygade mig helt och hållet om att vi måste komma tillbaka. Så nu har vi bokat inför nästa år. Vi håller tummarna att Mattias kan få ledigt då.
Mattias säger sig ha ”lite akut träningsvärk” i knät efter att ha hamnat utanför pisten, oavsiktligt. Han beskriver det som att han råkade åka över en kant efter att ha missat pistpinnen, och blivit liggande där. ”Det var tur att jag hade hjälm”. Eftersom att sikten är så dålig panikade han också lite eftersom att ingen såg honom ligga där. Resten av oss satt på ett fik och drack varm choklad.
Jag gav upp för en stund sedan. Dålig sikt och stora mängde lössnö blev lite mera ansträngande än roligt. Känner mig väl förtjänt av nedan efter att ändå ha gett mig ut alls.
Mattias rapporter nu att de fått stanna akut uppe på toppen efter att han själv börjat frysa så mycket om fingrarna. Ett oväntat besked från just Mattias, som aldrig någonsin uttalar svagheter, utan kör på långt efter att de flesta andra skulle ha gett upp.
Vi har onekligen en spännande dag i toksnöfallet.
Men igår var det fint! Prognosen lovade 0% chans till sol, men den var fel. Harald var förvisso ledsen och besviken ändå efter att ha pushat sig till en knäskada. Så kan det gå när man har som mål att nå upp i 100km/h. Han lyckades, och jag hoppas innerligt att det därmed är slut på farthetsen. Eftersom Harald inte var på topp passade vi på att besöka motorcykelmuseet som ligger i anslutning till ett av lifthusen. Det var oväntat trevligt!
Gårdagens schnitzelmiddag på lokal var en succé, och den korta promenaden hem, med kyrkan som riktmärke var fin.
Som jag suktade efter lite lockar i håret när jag var barn! Hopplöst spikrakt hår hade jag.
Nu har jag inte det längre, och hela min barndoms längtan omvandlas till lycka varje gång jag upptäcker att det kommit en korkskruv i håret, helt av sig själv. Så banal man kan vara.
Hundarna har det bra medan vi är borta. De bor hos vår hundpromenerare, som skickade följande sms härom dagen: ”Allt är bra med Märta och Focus. Båda är exemplariska gäster, inget styggt beteende, bara förtjusande karaktärer. ⭐⭐⭐⭐⭐ Betyg för båda”
Hemma hos Gareth har de blivit goda vänner med hans två frallor:
Herrejösses vad jag gjort mig förtjänt av sportlov! Det har varit några mycket intensiva jobbveckor, som verkligen tagit på krafterna. Mattias påtalade för mig att jag inte faktiskt behöver anstränga mig så mycket som jag gör, t ex genom mitt Alla Hjärtans Dag-engagemang. Han har rätt, samtidigt som detta är ett sätt att leva upp till delar av min arbetsbeskrivning, i att främja en positiv psykosocial miljö på skolan. Och det gör det, på ett alldeles ljuvligt sätt! Må vara att jag fick ägna många minuter mellan möten åt att skriva hjärtan, sedan i oktober, och tre timmar på eftermiddag/kväll den 13 februari åt att sätta upp alla 700 stycken, men det blev så bra, och det går inte eleverna obemärkt förbi att det gjorts en ansträngning för dem.
Men nu är det alltså lov, och medan resten av familjen åkt upp i skidbacken ligger och jag njuter av ensamheten på vårt hotellrum. Resan ner var lite av en katastrof. Vi blev 7 timmar försenade pga bilköer under de sista 15 milen på vår väg ner till Obergurgl. Jag kunde förvisso passa på att jobba ikapp lite under den tiden, men jag ska inte påstå att det var värt det. Barnen var underbart tålmodiga, och tog det med ro. När vi stod helt stilla gick de ut och promenerade längs kön. Avsaknad av tillgång till toaletter under köandet fick lösas på mindre värdiga sätt, och dricksvattnet fick ransoneras. Men vi kom fram, till vårt underbara lilla gasthaus, och välkomnades med öppna armar och en efterlängtad 3-rätters måltid.
Första skiddagen bjöd på fullkomlig idyll. Strålande solsken, perfekta snö, och bara ett par minusgrader. Vi roade oss kungligt i backarna.
Dag två var dimmig, och blåsig. Åtminstone under hela förmiddagen. Hjalmar och jag hann ge upp och gå hem innan solen kikade fram, men jag förstod på Mattias och Harald a de haft en superfin eftermiddag. Vi möttes upp till after-skin, då även med två familjer som vi känner från Västra Hamnen.
Egentligen är det den vanliga helgen jag fnissade åt, och ville skriva om. Den helt vanliga lördagen idag. då jag gick upp och bakade två kakor innan frukost, för att sedan göra dagens enda ärende, en tur till Limhamn för att köpa löjrom och pilgrimsmusslor. Helylle möter lyxkonsumtion. Yin och yang. Livet balanserar sig.
Fast när jag tänker efter så är ju förra helgen värd att minnas den också. Då var jag på min första skidresa utan familjen, i Hemsedal. Den första jag vågat åka på utan tryggheten i att ha Mattias med mig. För jag känner mig fortfarande okunnig, inkompetent, och något hjälplös trots att jag nu varit skidåkare i några år.
Fast den känslan är inte lika stark efter förra helgen.
Jag njöt ohämmat av att vara UTAN Mattias. Jag älskade att ge mig ut i backarna utan att ha kollat pistkartan (eller att ha litat på att Mattias gjort det). Jag tänkte tanken att ”ner kommer jag alltid”, och trodde på den.
Nu ska jag väl inte sticka under stol med att det inte blev särskilt mycket skidåkning. Vi hade två dagar på oss. Den första eftermiddagen regnade bort, och hela den andra dagen blåste det orkanvindar i byarna, så liftarna höll stängt. Men några åk blev det, och jag hade gott sällskap av Caroline och hennes Örebrokompisar.
After-ski var också en upplevelse, på annat sätt än de få andra tillfällen jag varit med om. Det var alkoholstinnt, högljutt, raggigt, och alldeles underbart. Skräckblandad förtjusning är nog det bästa ordet för det. Jag älskade att gå iväg osminkad, i underställ och skidbyxor och dansa på borden. Jag lät mig svepas med i att dricka öl och svepa shots, och skräna och skråla.
Det jag gillade mest var att man gick hem tidigt, svettig och hes.
Vi var ju ett gäng som åkte, och vi hade meddelats av ett annat gäng att vi skulle behöva klå dem vad gällde klädsel. De hade alla matchande underställ, men flamingons på. Själva körde vi buffar med kyssmunnar, och hundhalsband med LED-belysning. Jag skulle säga att vi vann.
Vi bodde superfint, med utsikt över barnbacken.
Och vi fuskade till oss lite tid i snön första kvällen när vi precis kommit upp, då vi åkte sopsäck innan kvällsmaten. Mattias har alltid varnat mig för att göra det, efter att han var med om att en man dog när han gjorde så och flög rakt in i en liftstolpe. Det gjorde ingen av oss, varken det ena eller det andra, men roligt hade vi!
Och de där åken som jag faktiskt fin in var riktigt fina.
Och tänk vad det är lätt att älska sitt hemmaliv, när man varit borta från det en stund!
Jag tror att min 47:e födelsedag är den bästa hittills. Jag har fått kärlek och omtanke och överraskningar i överflöd, dessutom från en del oväntade håll. Som när två unga män plötsligt ställde sig utanför min öppna dörr på jobbet och sjöng ”vi gratulerar vår kurator idag”. Eller när receptionisten på jobbet gav mig en liten chipspåse, direktimporterad från England. Walkers Salt and Vinegar crisps är arketypiskt engelskt, och utgör ett nostalgiskt minne från min barndom.
Det var ännu mera oväntat att komma hem och meddelas att hela 3 av Hjalmars fina kompisar hade köpt var sin chokladkaka till mig, och att de valt sorter tydligt utifrån sina personligheter, men också tydligt tänkta att passa mig.
Igår kväll stack Frida till mig en liten minigåva i förskott, och Carina som hade lovat mig ett glas vin efter jobbet idag, hade inte kunnat avhålla sig från att även leverera en liten detalj att dekorera mitt kontor med.
Och så var det Gigi, som inte bara köpt en bunt blommor i min favoritfärg, utan även levererat dem personligen till mitt jobb! Olyckligtvis var jag inte där när hon kom, men de låg där och väntade när jag kom tillbaka från den utflykt jag åkt med på med en klass under eftermiddagen.
Finast av allt var förstås min morgon, och att vakna till skönsång (och svansviftningar) av mina allra mest älskade. Jag fick de mest genomtänkta av presenter från vart och en av dem: en bok om vin från Hjalmar, en temugg som Harald valt mycket noggrant för att passa min smak (det gjorde den!), och en vevradio till att tillfredsställa mitt preppingbehov av Mattias (”och det är inte en av de billigaste sorterna!). Den lilla kiltnålen med pärlor på förvånade mig nog lika mycket som vevradion, men åh vad rörd jag blev att Mattias lyckats snappa upp att jag letat efter en sådan!
Flaggspelet var uppsatt i köket när jag kom ut dit i morse, och det stod blommor på bordet och en mjölkskummare från Mariann och Nisse.
Fin kvällsmat och tårta fick jag också. Nu har jag fått så mycket att jag har svårt att härbärgera det, all denna kärlek.
Jag läser en bok, där det plötsligt dök upp ett ord som jag inte hört eller tänkt på på mycket länge, men när jag nu läst det framkallar det varma känslor, och ett leende. Ordet är rakpuss. En sådan brukade min farfar avkräva mig med ett leende. Jag hoppas att han nöjt av de där rakpussarna lika mycket som jag gjorde. Om jag anstränger mig kan kan minnas hur de kändes, och hur gott min farfar doftade, och hur fint det var att dela den där mycket korta stunden med honom då och då.
Det här var en mindre stund i förrgår kväll, men därmed inte betydelselös:
Sen hade vi förstås den där stunden igår morse, när Mattias satt och jobbade, men ändå gav med sig inför Focus önskan att sitta i knät. Hjalmars kommentar till bilderna var ”mamma, man ser på hans blick att han behöver hjälp”:
Avslutningsvis så tvekar jag till att publicera nedan bild pga sannolika protester från en viss tonåring, men det får vara värt det, för jösses vilken harmoni vi hade här hemma under en stund i lördags, och det var ju just därför jag tog en bild:
Jag blev väckt av Harald, som behövde en digital signatur av mig, för att kunna kolla om han fått övningskörningstillstånd. Han passade på att lyfta upp Focus i min säng. Sen kom Märta, och Hjalmar, och Mattias. Plötsligt hade jag allt jag vill ha, i sängen.
Det har blivit en ny standard när vi har gäster, att de hamnar vid Haralds trumset. Hade vi vetat att det skulle underhålla så många hade vi kanske köpt ett tidigare.
Hundarna har också underhållit särskilt väl på sistone. Kärleken dem emellan verkar bara växa, och det i sin tur verkar ge mera kärlek i hela familjen. De fyller sin funktion med andra ord.
Traditionsenliga Ballerinakex i sängen fick i morse kompletteras med bananbitar då smeten i kexen var för mjuk för att ljusen skulle kunna stå. En styck övningskörningsskylt överlämnades med andakt. Jag häpnar över att det kan kännas så stort varje gång de fyller år.
Det är iskallt, men fint. Får erkänna mig ha ändrat mig beträffande vinter. Jag brukade låta mig smittas av tongångar från min mamma, som brukade prata om hur svårt och jobbigt det är med vintern, när bilar inte startar osv. Men nu njuter jag av det. Möjligen för att jag numera har romantiska minnen av vinteraktiviteter som jag inte hade förr, och vi har garage. Jag älskar att krypa in i min långa dunkappa, och gillar hur alla utomhusdofter skiftar något när det kommer snö. Jag gillar att komma in och känna rosorna på kinderna, och längtar till att komma hem och få tända en massa ljus.
Jo, det är besvärligt att det är halt, och jag minns mycket väl hur jag ramlade och fick hjärnskakning för en 8-10 år sedan. Det var besvärligt (och smärtsamt). Men jag har bestämt mig för att gilla vintern ändå. Särskilt när Märta tycker att det är kallt och gärna lägger sig tätt intill om nätterna.
Det blev ett händelserikt dygn trots allt. Mattias vilade upp sig efter ett nattpass, och senare även inför ett kommande. Hjalmar och jag gick en längre promenad med hundarna. Harald var på landet med Samuel.
Hjalmar och jag hade planerat en nyårsmåltid att äta med Mattias innan han skulle ut till jobbet med Focus.
Under eftermiddagen annonserade en grannfamilj att de skulle tillverka holländska nyårsdelikatesser och sälja genom sitt köksfönster. Förtjänsten skulle gå till dotterns klassresa. Älskar att sånt kan hända!
När Mattias inte vilade bakade Hjalmar och han baguetter till kvällsmaten.
Medan Mattias hämtade oliebollen lagade Hjalmar och jag hummersoppa från grunden, och festlig dessert. Hjalmar är numera en hejare på att filéa citrusfrukter!
Det smällde raketer hela eftermiddagen. Stackars Focus visste inte vad han skulle ta sig till. Dessutom hade jag ryckt honom under eftermiddagen. Han hade en riktig skitdag med andra ord. När vi satte oss ner för att äta gick han runt i allas våra knän, i ett försök att hitta tröst. Han kan ha tillåtits att äta lite från en tallrik eller två…
Hjalmar och jag gick vidare till fest hos Marja och Henrik. Tillsammans utgjorde vi ett framgångsrikt lag i kvällens quiz. Jag svarade på politik- och musikfrågorna, Hjalmar fixade fotbollen.
Vid tolvslaget fick Märta panik. Hon klättrade och klamrade sig på mig. Jag fick för mig att sjunga vaggvisor för henne. Det hjälpte!
Halv två var vi hemma. Hjalle, Märta och jag kröp ihop tillsammans, hand i hand, och tass i hand.
När Mattias kom hem vid 7-tiden på morgonen tog han ut hundarna. Tre timmar senare stod han och lagade amerikanska pannkakor. Första satsen misslyckades, så han började om. Andra satsen åkte i golvet, följt av svordomar. En skål gick i kras. Tredje satsen blev alldeles ljuvlig.
Dagarna innan nyår är pissiga i Malmö. Det smälls raketer stup i kvarten. Det retar mig, och skrämmer skiten ur Focus, ibland bokstavligen.
Focus blir så rädd att det enda han vill är att fly. Han vet inte vart han ska fly, eller till vad. När vi är inomhus vill han fly ut, när han är utomhus vill han fly in. Han kissar inne.
Igår kväll fick han sova med Märta och mig, i ett försök att skapa trygghet. Bitvis fungerade det. Han låg på mig, kröp runt då och då, krullade ihop sig under min haka, klättrade upp och låg ovanför mitt huvud, gick och la sig hos Märta. Han hoppade också ner på golvet och kissade på tidningarna som jag lagt ut ”för säkerhet skull”. Två gånger.
Märta gjorde sitt bästa för att bidra till lugn, men det blev en lång natt.
Jullov i all ära, och kanske är det bra att ha lite tråkigt, men rastlösheten börjar pocka på. Igår smygjobbade jag.
Inte för att vi bara haft tråkigt såklart. Vi har haft det jättehärligt. På julafton t ex
Och juldagen, då Maria kom på besök och hon och jag stannade uppe alldeles för länge och ändå inte hann avklara alla nödvändiga samtalsämnen.
Eller annandagen, för den delen. Då träffade barnen och jag Maria igen, tillsammans med hennes barn och deras kusiner. Vi gick på 4D-bio. Det var aningen bisarrt, i alla fall när man beaktar att det investerats för att folk ska vilja komma tillbaka. Stolarna skakade lite vid smått slumpmässiga tillfällen, och då och då kom det puffar av något som sannolikt skulle lukta choklad, men som mera doftade som en offentlig toalett där man sprayat med ”väldoft” för att täcka över lukten av gammal urin. Men filmen var fin!
Vi har också familjepluggat, vilket varit långt mysigare än man kan tro. Alla satt för sig i tystnad, och pluggade det som behövde pluggas. Jag läste en bok om ACT, Mattias läste på inför sitt nya jobb. Efter halva tiden gjorde vi kaffe och varm choklad och tog en fika tillsammans.
Sen har vi varit på restaurang! Den stora tilldragelsen på Kin-Long var robotservitören, men maten var god, och det höjde faktiskt stämningen att sitta på kuddar på golvet, även om det tog på benen…
Hjalmar lyckades underhålla oss alla en stund när han kom på att man kunde ”klottra” i heltäckningsmattan på golvet.
Sen kom betygen.
Och för dem som låter sig roas av trumspel har det varit några riktigt härliga dagar!
Jag älskar Haralds stereotypa tonårsrum, med plansch från mina tonår, och klassiskt fördragna, mörka gardiner.
Märta har bestämt sig för att hon ska ligga på min fot. Jag har försökt peta undan henne ett antal gånger. Hon blir förnärmad, går en snäv lite cirkel, och lägger sig på min fot.
Idag var det en kille på skolan som frågade mig om jag brukar läsa Dagens Citat. Han blev mäkta imponerad när jag sa att det är jag som skriver dem. Han hade fotat dagens. Framöver kommer han att maila mig favoritcitat som jag kan använda.
En lyckad kväll är när man kommer hem till en grannfru som öppnar dörren bärande en vacker abaya, och omedelbart klär även dig i en sådan och häller upp ett glas vin. Helt klart ett bra sätt att sätta tonen för kvällen på.
Idag har det varit livat på mitt kontor. Jag har knappt träffat några av ”mina” elever, men det har drällt in andra, som kommit bara för att min dörr råkat stå öppen. Ett gäng killar som jag träffade för första gången lyckades jag övertyga att sjunga ”Sofie som är så fiiiin”, innan en av dem undrade om jag hade en våtservett så att han kunde putsa sina skor. Jag råkade ha skoputsservetter till och med, så plötsligt satt vi där och putsade skor tillsammans. Sedan lekte vi Två Sanningar och En Lögn. Jag kom på alla lögnerna.
Glada i hågen sprang pojkarna iväg på lektion, men avlöstes av en flicka som brukar komma och småprata lite då och då. Hon hade köpte en muffins åt mig, som hon lämnade på mitt skrivbord innan hon snabbt smet hem för att njuta av en ledig eftermiddag.
Årets adventskalender består av 24 klurigheter som måste lösas innan man vet vilken nästa lucka blir. Älskar engagemanget detta har gett barnen!
Själv åkte jag på en oplanerad utekväll igår.
Jag hade glömt att jag tackat ja till att fira Nikis födelsedag, och hon hade glömt återkoppla detaljerna kring firandet. När det började sms:as om att dela taxi fick jag snabbt kasta av mig min Onepiece och hitta en partystass att dra på.
Restaurang Occo hade dragit på sig feststass den också:
Det ÄR väldigt roligt med det övertydliga österländska temat på restaurangen, inklusive violinisten som då och då stod och uppträdde mitt i lokalen, varvat med aningen för hög men rätt kul musik. Kanske är det just det österländska som medför den verkligen urusla kvaliteten på vin som serveras. Nåväl, you win some, you lose some.
Paddys/Ginbaren efteråt var en riktig höjdare! Mitt i den vackra Lejonpassagen var det ordentligt party igår. Live-musik och sing-along
Nu var det förvisso inte min present, men jag fick vara med ändå, när Mattias löste in presentkortet han fick till Ästad Vingård. Tack Mariann och Nisse!
Jag har varit på Ästad tidigare, men det är nog 15 år sedan, och det har förändrats. Inledningsvis tänkte jag att det måste ha blivit till det sämre, när jag igår kväll förfärades över den nya receptionsbyggnaden:
Jag tyckte också att det var synd, när jag såg de hypermoderna och egentligen jättefina nyare hotellrummen. Jag hade hoppats att man skulle ha byggt vidare på den stil som redan rådde, istället hade man helt uppenbarligen kastat sig över möjligheten att få in lite av varje, vilket för mig skapade en känsla av disharmoni.
Jag var därför smått negativt inställd inför kvällsmaten, men den var bra! Och premium-vinpaketet kändes prisvärt!
Spaet hann vi inte prova förrän morgonen därpå, efter en väldigt trevlig frukost.
Det där spaet var alldeles, alldeles underbart! Särskilt om man är bastufantast. Det fanns en för alla smaker.
Givetvis gick det att hetsa Mattias att hoppa ner framför fönstren i undervattensbastun. Två gånger.
Bastun i vårt sovrum var nog den enda vi inte provade.
Barnen klarade sig utmärkt tillsammans med hundarna under det knappa dygn vi var borta. Hjalmar skickade ett foto för att visa att han dammsög sitt rum medan vi var på väg hem. ❤️
Märta har nu trimmats i två omgångar, igår och idag. Jag råkade klippa henne lite, lite i tassen igår, så idag var hon väldigt rädd om sina öron, och sin svans… Focus vankade oroligt omkring, på behörigt avstånd när jag klippte Märta.
När det var Focus tur att hoppa upp på bänken var det Märtas tur att bli orolig. Hon stod och skällde på hjälp medan jag ”misshandlade” Focus. Jag kan ha råkat klippa en av hans klor lite väl kort..
Soffans Blogg 